Lyckan känns som den aldrig har varit längre bort, känner mig osäker och ensam. Tankarna kretsar mycket runt hur jag ska ta mig ur detta. Ta mig upp till ytan, se ett ljus i de gråa men jag ser inget ljus i denna oändliga tunneln. Vissa dagar har jag hopp, tror att de ska kunna bli bra för mig med, andra stunder förstår jag inte vad som ska kunna hjälpa. Hur någon eller något ska få mig att bli lyckligare.
Varje gång jag ser en gnutta hopp suddas de ut lika snabbt. Som ett stort svart moln som täcker allt ljus som finns.
Snälla kan inte allt bara vända? Kan jag inte få se ett litet hopp, någon form av glädje? Något som ger mig ett lugn.
Jag vill må bra, jag vill känna lycka, slippa må som jag mår. Men vill mest bort från tid och rum. Vill veta att jag inte kämpar förgäves. De är så mycket jag önskar och vill så lite som någonsin kommer ske.
De känns som de alltid kommer vara jag, jag med mina tårar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar