Pusselbitar

Har haft en helvetets natt. Jag tror aldrig jag har varit med om något liknande. Konstiga drömmar, tror t.o.m jag pratade i sömnen. Jag pratar aldrig i sömnen, jag vaknade av min egen röst och kände mig förlamad i kroppen. Jag kunde verkligen inte röra mig, jag låg och grät och jag vet fortfarande inte om jag har drömt alltsammans eller om de har hänt. Oavsett vilket har de varit en fullkomlig mardrömsnatt.
Nu sitter jag och tittar ut genom fönstren som här om dagen var så smutsiga så hela världen såg grå ut men nu ser de ny tvättade ut. Undrar just om de är någon som rengjort dom åt mig, är väldigt konfunderad. Nä nu när jag tittade närmare så ser jag att de fortfarande är lika ruskigt smutsiga men tack vare solen ser de ganska rena ut. Jag ska faktiskt tvätta mina fönster men de känns inte riktigt rätt när de faller snö ute. Men nu verkar de som solen kanske är här för att stanna så kanske skulle ta en snabbtvätt av fönstren tills våren kommit på riktigt.
Har tvätt dag idag, vilket jag är väldigt glad över då har jag en anledning att inte bege mig ut i solen. När jag gick upp i morse smög ångesten på mig likt katten smyger sig på en mus. Jag klarar inte av pressen att man måste ut, att man ska njuta av solen. Aaaa, jag blir galen. Är löjligt glad över att jag har tvätt tid idag. Till klockan 18 då är de ju inte lönt att bege sig ut då är ju solen nere. Problemet är att jag snart är klar med tvätten. Hade hela 2 maskiner.
Är klar med karriär & köksbesvär. Ska jag fortsätta läsa i denna takten kommer jag behöva köpa betydligt fler böcker. Får ge mig på alla de där tråkiga som jag inte riktigt kan fokusera på.
Lyssnar på spansk musik i detta nu och så funderar på hur mycket tur man kan ha på en och samma gång. Hur mycket kan gå rätt innan de åter går fel. Innan man inser att allt är precis som de alltid varit. Att de aldrig kommer ändras. Kanske att ens arbetsplats ändras, ens arbetsuppgifter och vädret ändras men när kommer den där isande känslan tillbaka i ryggraden när man inser att man än en gång har varit naiv, att man hoppats? Att turen aldrig varar utan den där olyckan fortfarande hänger över en som ett regnmoln på himlen. Jag tror jag har ett eget svart åskmoln över mig, där solen ibland lyckas kämpa igenom med sina strålar för att sen gå i moln igen. För de är ju så de är, livet är aldrig som i böcker eller film. Livet är ett ont måste, ingen dans på rosor, utan tagarna tränger bara djupare och djupare in i fötterna ju längre man försöker gå, ju mer man försöker. Kanske man ska sluta försöka? Blir de bra då? Kommer lyckan och glädje om man bara ger upp allt och bara väntar? De låter inte heller rimligt. Kanske de inte ska vara rimligt, kanske de finns de som helt enkelt är födda med evig otur, som ska ha de kämpigt medan man ser på personen bredvid sig på gatan och tänker är hon lycklig, har hon de där jag önskar att jag hade eller har hon tankar som mina, känner hon också evig oro och ångest? Man tittar vidare på människorna runt omkring en, par hand i hand som lyser av lycka där de står och ler mot varandra. Lämnar nuet då de ser in i varandras ögon, glömmer allt runt omkring. Har de sådana tankar som jag? Är de verkligen lyckliga? Jag tror de och jag vill gärna tro de. Jag vill tro att de finns någon för alla, någon som passar en själv, att man hittar den saknade pusselbiten i sitt liv. Jag har mer än en pusselbit att hitta för att lyckas bli hel. Jag behöver hitta många pusselbitar och jag söker i mörker, men kanske en dag jag lyckas få ihop pusslet av mitt liv. Kanske en dag....