Tappar upp ett bad, ser på desperat housewife och ler. Du skicka mig ett sms, ett sms som gjorde mig varm i hjärtat. Underbara människor växer inte på träd och de få underbara jag har i mitt liv kommer jag vårda ömt.
Vad svarar man egentligen på frågan: Hur mår du? En fråga man möts av var dag på ett eller annat sätt. Hur svarar man att de inte är så bra? Att ångesten lever ett eget liv och oron har tagit över hela din kropp? Idag är inte en sådan dag, inte hela dagen, framåt kvällen blev de. Jag hade ett bra läkarbesök, tycker verkligen om min nya läkare, de känns rätt. Har ingen tid inplanerad men skulle få en ut skickad inom några veckor. Fortfarande ingen diagnos satt men hon tror de är mer komplicerat än en vanlig depression och jag kan inte annat än hålla med, hur skulle jag kunna hålla med? När de har varit så här i en 10 års period? Då kan de väl inte "bara" vara en depression eller?
Jag mår överlag bättre, december var värst, december var riktigt illa. Nu kan jag emellanåt se ljus. I fredags var jag glad. Vet inte om de är "lyckopillerna" som får mig att se ett ljus eller om de är för att den värsta smärtan lämnat min kropp. Säger absolut inte att jag är 100, har jag någonsin varit 100? Har nu blivit sjukskriven på 75%. Min läkare ordinerade mig promenader, gå vid havet. Jag älskar havet, men hur ska jag kunna gå där när allt jag ser framför mig är en lycklig Chiquita. Ser hon skuttar omkring och vill leka med en pinne. Kanske jag måste ta mig ner till stranden för att möta min sorg. De går inte en dag utan att hon är i mina tankar, inte en dag utan att jag saknar henne, inte en dag utan att jag tror att hon ska stå där vid dörren och välkomna mig hem. Varför hon? Varför hon som gjorde mina dagar, veckor och månader lättare? Varför? Jag som älskar henne så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar