Nu har jag hållt mig borta tillräckligt länge. Mina sår läker inte snabbare av att förtränga sanningen. De flesta av er som läser min blogg vet redan om den tragiska förlust som överraskade mig nere på Mallorca. Min älskade lilla bäbis och bästa vän ryktes ifrån mig alldeles för tidigt.
Jag har gråtit till mina tårar tagit slut, jag har hyperventilerat mer än jag någonsin gjort förut. Jag visste att min älskade Chiquita skulle tas ifrån mig en dag men inte redan, inte på de här visset. Jag hade inte en chans att säga hejdå, få klappa henne en sista gång och hålla henne i min famn. Hon har alltid varit ljuset i mitt liv och nu har de släckts brutalt och jag känner mig ensam och saknar min andra halva. Som de arabiska ordspråket säger 2 rövar i en kalsong. De var jag och Chixan de. Oskiljaktiga från dag 1, där jag var där var hon. Busig, gnällandes och pratandes. Man fick ju inte missa primadonnan i hemmet.
Nu när jag är där jag hör hemma är de tomt. Ingen som stirrar på mig när jag äter, ingen som ligger under täcket på min mage och myser. Allt jag har kvar är minnen, saknaden och ett tomt svart hål.
Chiquita är kremerad separat så hennes aska finns i en urna. Jag vill behålla den samtidigt som jag vill strö de med vinden på hennes favoritplats där hon var som lyckligast.
Chiquita kommer alltid leva vidare i mitt hjärta.
