Långsamma dagar

Imorgon börjar ny månad, kanske tar den med sig våren. Solen sken ett tag idag men nu vräker regnet ner. Inte alls skönt. Kom nyligen hem från Lovis. Ligger i sängen och värmer mig. Är som en liten isbit.
Läste ut min bok idag så innan jag hoppade ner i den varma sköna sängen valde jag något nytt från bokhyllan. Idag blir de Flickan i källaren.
Har hunnit växla några ord med min pappa som just kom hem från kanarieöarna. Han ville gratta och fråga om mitt nya jobb. Har varit en dag i slowmotion, kanske för min mobilen varit så tyst, kanske för jag inte mår ok, kanske för att söndagar är så tråkiga. Ja vad vet jag långsamt går i alla fall tiden tyvärr alla dagar men idag ha varit den längsta dagen jag kan minnas, sen åt andra sidan har jag super dåligt minne. Nu ska här googlas lite sen blir de läsning av, både mail från LP och bok.

Tack

Jag har sovit. De är nästan som om någon hade klubbat mig. Jag känner mig fortfarande trött och ligger i sängen och kämpar för att hålla mig vaken. Anser att de inte vore bra att sova bort hela dagen. Så nu blir de lite LP på msn och sen ska jag ringa min darling för att se om vi ska leka idag eller imorgon.
Igår medans jag låg och lyssnande på alla glada grannar som sprang i trapporna tänkte jag på mina vänner, mina bekanta och andra i min omgivning och ju mer jag tänker på dessa människor så inser jag att de är de man minst annat som hört av sig och funnits där med fina ord och varit uppmuntrande. Är inte de bra konstigt? Jag tackar er alla som funnits där för mig, utan krav på att jag ska orka svara samma dag, som bara skickat mig några rader för att berätta att ni finns där för mig, eller att ni tänker på mig.
Senast igår skickade en av de man minst annat skulle finnas där ett sms med orden: Puss på dig för att du är du.
Ett sånt sms får mig att le och känna mig varm inombords. Jag kanske faktiskt är bra som jag är. Återigen Tack!

Min dröm

Jag mår dåligt! Varför känns de som jag har svalt en pingisboll som fastnat i min strupe? Har legat i sängen sen jag kom hem. Ligger in virad i mina täcken med kuddarna runt omkring mig. Lyssnande på Owl City och bara drömmer mig bort.
Drömmer mig bort till grönska med strålande sol. Hur jag ligger i de mjuka svala gräset och njuter av solen som smeker min kropp med sina strålar. Ligger där ser hur solen går ner och en stjärnklar himmel tar över. Tittar förundrat på stjärnorna, lyssnar till tystnaden, hör emellanåt vinden ta tag i träden. Jag bara ligger där med ett varmt hjärta, utan någon ångest eller oro som förstör de fina stunderna för mig. Njuter av friheten, sluter mina ögon och lyssnar extra nog, men de är borta, hur mycket jag än lyssnar och fokuserar så märker jag hur lugn jag är inombords. Slår upp ögonen och ser världen med nya ögon, känner nya dofter, ser de fina med världen. Ser alla vackra stjärnor som tindrar mot mig, precis som om de vill säga mig att allt är bra nu. Ser ett stjärnfall och önskar mig någon att dela denna känslan med, dela mina lyckliga stunder och all glädje med. Någonstans finns Du.

Nytt jobb

Jag sover bara sämre och sämre och verkar som min kropp är helt immun mot allt som heter sömnhjälpmedel. Jag är så trött så himla trött.
Idag har jag varit med Christel och Frida runt om i Malmö. Vi var bland annat på skopunkten. Där var 2 män som bara gick runt, tror de använde butiken som raggnings ställe då jag fick kommentaren åh bellisimo när jag gick förbi. Kanske brukar funka för dom, men dess värre kräver jag lite mer än så.
I går kväll blev de vin och mys med sis, jag blev lite berusad men de var jag värd. Firade mitt nya jobb! Igår var jag full av ångest och oro som sen övergick i lycka. Jag trodde verkligen att jobbet jag gick på intervju för inte var alls för mig, men visade sig att de var nästan ett helt perfekt jobb för mig. Har min otur börjat lämna min sida? Så den 6:e mars blir min första dag för att komma in i de. Visst att Bjärred ligger en bit bort men då ägaren inte tyckte att de var några problem att anpassa mitt schema efter bussarna så känns de som de inte gör något. Ska bli riktigt spännande. Längesedan jag jobbade bakom bar. Mitt nya jobb ligger längst ut på bryggan i Bjärred, de måste vara toppen fint där på sommaren. De är bröllop ca 1 gång i veckan under sommarsäsongen så de kan bli hur kul som helst. Jag trodde dom sökte en servitris (eftersom de inte funnits någon form av annons så har jag varit clueless) men de vill ha mig som ansvarig för personal och bar. Jeay.
Har haft en sämre dag idag trots jag fortfarande borde vara lyrisk. Men de är nog sömnbristen och energin som är slut. För jag var så himla galet glad igår.

Skådis

Undrar om jag någonsin bloggat så förnetriskt för ut som jag gjort sen jag åter befann mig i Malmö. Idag tittar solen fram, tuss önskade den för mig. Nu kanske de känns som jag gör detta mindre ensam. Vad kan gå fel? Mer än att jag är en besvikelse? De är trotts allt något jag är van vid så varför är de då så svårt att få höra de igen? Min mail är ju full med brev om hur jag inte är bra nog, att de finns andra med mer kvalifikationer Ja de förstår jag att de kanske finns, men för att vara 26 så har jag en ganska bra meritlista tycker jag. Men de är ju vad jag tycker.
Är så trött. Ingen sömn kom till mig så vid 4 tog jag en sömntablett till och då hamnade jag i något halvsovandes läge. Var medveten om allt som hände runt mig men för trött att öppna ögonen och engagera mig.
Idag känner jag mig hungrig! Kanske jag kan njuta av frukostens smaker idag. Ser jag fram emot. Dags för days of our lifes innan jag ska göra mitt bästa för att se ut som en lycklig, positiv flicka med ett självförtroende som om hon vore bäst på de mesta. Jag borde kanske satsa på skådis yrket? Men är nog bara bra på att klä mig som rollen som mig själv.
Wish me good luck!

Trött men långt ifrån sömnen

Sova är nog inte min grej, men jag är så trött, önskar att jag kunde glida in i en härlig drömfri sömn. Varför somnar jag inte när jag känner mig så trött? Antingen är här så väldigt kallt inne eller så har jag någon frossa för jag ligger ihop krypen med dubbla täcken iförd morgonrock med min kramkudde tätt intill mig.
De har blivit fredag och paniken kryper i kroppen. Gggaahh! Vart håller mitt självförtroende hus? Hur kan de bli som bortblåst?
Jag skrev tidigare idag att jag kanske borde bo i ett land med mindre präglade årstider för att slippa känna tvång, men samtidigt är de väl de jag älskar med Sverige? Att vi faktiskt upplever 4 årstider till skillnad från många andra länder.
Förutom att jag känner ett tvång att lämna min egen kropp för jag inte alls är redo att övertyga någon om attjag är bra eftersom jag inte själv tror på de, så har jag haft den bästa dagen sedan London resan.
Som nämns tidigare idag så en mysdag med Jocke och ikväll när jag satt och skrev i min "pysselbok" ringde min mobil och döm om min förvåning när jag såg vem de var...Mr B som låg och såg på stjärnhimlen på andra sidan jordklotet. De var 2 fantastiska timmar och jag säger bara en sak tur att han har Comviq som lägger på automatiskt efter 2 timmar annars hade vi kanske fortfarande pratat. Tror vi kom fram till att vi var tvungna att lägga på ett 10 tal gånger men vad mycket man kan ha att prata om. Varför är 6:e april så långt långt borta?

Rädsla

De regnat, jag tycker verkligen illa om regn, speciellt om jag måste vara ute i de. Jag vill vara inne när de regnar, jag vill helst inte titta ut och se de stora dropparna som slår på fönsterbläcket och bildar stora pölar på gatorna. Blir de kallt i natt så kommer hela Malmö bli en isbana. Som jag inte har ångest nog över morgon dagen. Just nu vill jag krypa ur mitt eget skin, försvinna ur min kropp. Bara skicka iväg min kropp utan mig, utan min själ. De tar mer på min självkänsla än jag trodde. Rädslan av att inte duga, inte räcka till inte vara bra nog. Så är de alltid. Vill bara dra täcket över huvudet och låtsas att de inte blir fredag. Förutom rädslan att inte duga har jag en rädsla som är större, att jag inte ska ha råd att bo kvar i min lägenhet. Jag har redan målat upp scenariot, för var dag som går är de en känsla som blir större och tar över de mesta av min tankeverksamhet. Vad skulle jag då ta vägen? Skulle jag vilja ta vägen någonstans?
Jag har börjat med en slags kvälls ritual. En kanna te, blogga följt av att läsning. Ikväll ska jag påbörja jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Idag blev de ett te som heter paus. Smakar efterrätt med andra ord ett perfekt te när man är sötsugen.
Jag tänker alldeles för mycket och önskar att man kunde stänga av sina tankar. Jag kan aldrig slappna av helt, är alltid spänd, vaknar med kramp för att jag spänner mig. Hur svårt ska de vara att bara slappna av? Måste man gå någon kurs för de?
Något jag har funderat på sen jag skrev mina gamla minnen är hur mitt liv skulle se ut idag om jag hade låtit någon veta hur jag mådde redan då? Varför ser jag hjälp som en svaghet istället för en styrka? Egentligen gör jag mig ännu mer sårbar via min blogg, för jag låter många ta del av mina tankar, men de är just därför jag inte skriver allt, vill inte vara för sårbar, jag skriver de riktiga jobbiga för hand i min så kallade pessimist bok. Givetvis kan jag inte ändra de förflutna utan måste helt enkelt ta itu med mina problem och tankar nu. Jag oroar mig för våren, kan redan börja känna tvånget vår och sommar bär med sig. Jag kanske borde bo i ett land med mindre präglade årstider. Många pratar om höst och vinter depression. Är de bara jag som har ångest när solen och värmen är på väg? Är de bara jag som känner ett lugn när jag ser de första löven falla på hösten?
Jag är cyniker och pessimist och ibland känner jag de som om jag är inlåst i detta liv genom att födas. Jag tror på slumpen och jag tror på ödet. Jag tror att man påverkar ödet av de val man väljer att göra i livet. Dess värre har jag inte gjort många val själv, jag har oftast fullt upp med att få andra att må bra och väljer därefter mina vägar i livet. Jag vet att jag borde välja efter mitt hjärta och min hjärna, inte efter andras åsikter och önskan. I vissa stunder får en slumpartad vänlighet eller beröring från en annan människa mig att tro att jag kan bli annorlunda, bättre, förlöst. Mr.B har den effekten på mig. Jag tar emot så många omsorger så jag aldrig någonsin kommer kunna återgälda dom.

Mysdag

Har haft en super mysig dag och känt mig lätt till sinnet. Tack Jocke för en toppen dag. Jag hann med bokrean utan att Jocke behövde följa med. Blev 7 böcker. 6 till mig och en present. Presenten är lämnad och hoppas att den kommer uppskattas.
Köpte mig en te bok. Vill lära mig mer om te så de var en bra present till mig själv. Hihi.
Var på Jensens för en lunch och sen på barista för härlig chokladtårta. Har ätit mer idag än vad jag gjort på flera dagar. Är totalt proppmätt!
Ikväll blir de en sväng till IKEA med Emma, kanske blir några härliga doftljus då.
Sitter nu uppkrypen i soffan, inlindad i en filt och ser på Top Model. Tur att alla dessa program går om dagarna för att ge mig nöje.
Sov riktigt dåligt i natt när jag väl lyckades somna. Jobbiga drömmar och vaknade till hela tiden. Hoppas jag ska få några timmars sömn i natt de behövs till imorgon är redan illamående av nervöshet. Bjärred here I come.

Varför kan man bara inte sova?

Kan inte sova! Min kropp verkar inte reagera på någon form av insomnings hjälp försen morgonen kommer, då jäklar lyckas jag somna. De är inte alls kul. Har nu legat och vridit mig, kramat kudden och drömt mig bort, men klar vaken är jag. Grrr!
Har faktiskt inget att skriva för just nu behåller jag en himla massa för mig själv.
Läst klart förlorad i brist på sömnighet. En kanonbok enligt mig. Fler bra böcker tack. Bokrea imorgon....wiiie. Vet vad Jocke måste följa med mig på när vi är i stan.
Nä nu säger jag Godnatt till alla Er och hoppas innerligt att John Blund är på väg.

Glödlampor och annat

Då var man hemma igen. Givetvis gick jag vilse Lund. Men om man ska se de positiva i det så fick jag motion och utnyttjade de dyra busskortet lite extra. Här ska de åkas buss och tåg kan jag säga. 690kr för att man ska åka till Lund i en månad. Helt sanslöst, älskar att lägga pengar på sådana saker. Man tänker inte alls på vilka snygga skor man hade kunnat köpa.
Läkar besöket gick bra, de kändes bra. För första gången sen jag började med psykolog och läkare så känns de som de faktiskt finns någon som kan hjälpa mig att reda ut de här. De känns så skönt. Sen att hon tror att jag kan ha andra diagnoser den de som redan är satta är lite nervöst. Men fram tills jag vet vad hon ger mig för diagnos så kommer de inte skrivas något här. Hon har lyckats beskriva mycket hur olika depressioner ter sig osv. Lättare att känna igen sig när man får beskrivningar. Har fyllt i madras igen men vet inte vad för poäng jag hamnade på. Räknande inte själv heller. Nog om de, nu över till de jag är mest stolt över. Efter att ha skrivit blogginlägget i morse fick jag för mig att ge mig på sängen igen trotts att de gör så ont i min kropp och skam den som ger sig. Man klarar sig utmärkt själv. Sängen är på plats och här börjar bli riktigt fint. Snart är tredje världskriget över. Jag kommer njuta som aldrig förr i min säng. Wiiiee.
Njuter i soffan med en kopp te (grapefrukt, inget för mig) och planerar min lekdag med Jocke imorgon. Tidigt värre för en som jag. Klockan 11 på GAT.
Pratade med min darling idag, skönt att höra hennes röst. Så nu ska vi också hitta en lekdag. Jag har en massa saker inplanerade. Inget jag är van vid. Men de är skönt, lite annat att tänka på och så kan jag gå hem när jag inte orkar mer.
Varför måste alla gamla hederliga glödlampor försvinna? Skulle köpa 2 stackars glödlampor till min mysiga lampa. Sådär ja 100kr. Innan kunde man få ca 5st för de priset. Nu hoppas jag att dessa lampor håller i 10 år som de står på förpackningen då är de värda mina 100kr.
Jag saknar Mr.B, saknar att dricka vin och prata, men när han kommer hem blir de piggelin i folkets park...snälla låt de vara lite varmare då, annars kommer de vara den första piggelinen som jag lider av.
På fredag ska jag till Bjärred, vart de nu ligger. Haha, tur att darling Louise är uppväxt där och kan berätta såna saker för mig. Jag hade nog aldrig klarat mig speciellt länge själv.
Nu blir de lite mer te och sen ett varmt bad. Trevlig kväll allesammans.
Förressten är de inte konstigt hur visa personer helt plötsligt bara hör av sig som om man aldrig har slutat prata?

Träningsvärk

Borde plocka ordning här hemma, borde hitta någon som kan hjälpa mig med min säng och de finns säkert en hel del andra saker jag borde göra. Jag vaknade med blåmärken på kroppen och med träningsvärk som heter dugga. Jag kunde knappt kliva ner i badkaret så ont jag har.
Blir ingen fika med Rosi idag fick sen läkartid. Så nu ska jag göra mig i ordning för att åka till Lund. Tänk att man har hunnit bli 26år innan man åkt till Lund. De är illa de. Haha, jag kommer gå vilse och komma sent fast jag säkert kommer bege mig ut i god tid som jag alltid gör.
Måste måste få ordning här hemma, kommer bli ännu mer nere annars.
Kommer nog bli fler inlägg under dagen.

Fortsättning på gamla tankar

Sådär en varmdusch senare så är de dags för mina andra gamla tankar. Så nu sitter jag nerbäddad med en varm kopp rött te och mina gamla böcker i högsta hugg. Dess värre har jag varit betydligt sämre på att skriva från 2000 fram tills jag började blogga. Var rädd för att skriva när jag var sambo. Rädsla för att anteckningar skulle hittas och totalt missförstås. År 05: Önskar att jag aldrig hade blivit född. Hemskt att säga men sant. Tänk all smärta man sluppit. Tänk om jag haft någon, bara en enda att vända mig till då kanske de hade varit lite lättare. Jag är en sorgsen Sofia som vill bli älskad för den jag är. Ibland sitter jag i vår säng och fantiserar om att bara försvinna, hade någon saknat mig? Varför behöver man vakna upp med önskan om att livet kunde gå vidare utan mig? Slippa smärta. Kärlek ska vara de underbaraste som finns men varför gör de då så ont? Borde inte allt som är underbart kännas bra, fint och ge lycka? De finns alldeles för många fel på mig. Jag är tjock, ful näsa, stor rumpa och skavanker på mina lår. Ibland undrar jag vem som skulle sakna mig om de en dag skulle råka hända mig något. Olyckor inträffar ju när man minst anar de. Vad kommer hända med mig? Kommer jag hitta en väg ut? Fantiserar om ett nytt liv, ett bättre liv där jag kan få uppleva någon form av lycka. De finns fortfarande dagar då jag funderar på att ta mitt liv för mina tankar om mig själv äter upp mig. Jag har börjat ge upp om allt som heter lycka och glädje. Jag mår dåligt, sämre än på länge. Kan inte sova och inte äta. Min kropp protesterar mot allt.
2006: Jag försöker verkligen må lite bättre, försöker hitta mig själv, den jag en gång var. Resan kommer bli lång och allt ifrån lätt, men jag måste tro att hon kan komma upp till ytan igen.Jag vet inte vad hända ska men jag hoppas att jag kan må bättre. Orkar inte gråta mer, vill inte gråta mer. Jag ser synen framför mig hur jag skär upp mina hanleder och ser hur blodet rinner längst min hand. Synen får mig att må bra. Men jag har lovat, lovat dig att inte göra något som skadar mig själv och för dig gör jag allt. Även en sådan sak som att hålla mig vid liv. Den dagen du låter mig kommer jag inte längre leva, men jag håller mina löften så jag väntar tills du låter mig.
2007: Livet är aldrig lätt, känslorna finns vare sig man vill eller inte. Mina sömnsvårigheter är tillbaka. Mat är ett ont måste som jag glömmer bort alltför ofta.
2008: Livet är jobbigt nu igen, denna gången är de illa. Dumma tankar flyger genom mitt huvud. Jag har slutat tro på allt, även livet i sig själv. Jag fortsätter helt enkelt att vara olycklig och söker mig tillbaka i mina minnen för att minnas när jag var lycklig, men de förblir blankt. Jag har slutat hoppas, tro och drömma. Gör detta mig hård och kall?
2009: Varje gång jag ser ett litet ljus så släcks de lika brutalt igen. Jag känner mig bara ensammare och ensammare och blir mer säker för var dag att jag inte skulle vara saknad. Jag försöker vara glad men jag kan inte, orkar inte. Bröt ihop på vardagsrum golvet. Satt där med tårarna rinnandes och kände mig helt uppgiven. Vet inte varför jag är så olycklig, är de något jag väljer att vara? Är de ett val man omedvetet gör? Jag har inga synliga blåmärken eller ärr men de är de man inte ser som är de som gör ondast. De är en tidsfråga tills jag faller igen och vem finns då där för att hjälpa mig upp? Ingen vet hur illa de är, ska jag då bara ligga kvar i mörkret utan att se något ljus? Känns som jag går sönder bit för bit, men hur många bitar finns de egentligen? Jag är bara jag, är de något fel på mig då? Ska leva helt ensam, de är nog lättast så. Lyckan glömde bort mig.
Ja de känns som de är mycket som har ändrats sedan runt 98-99. Känns som jag har kommit långt...haha. Att jag har orkat, att jag inte gett upp. Mitt undermedvetande måste vara de som får mig att ta mig igenom dag för dag, år efter år. Jag har många gånger funderat över hur mycket man som människa orkar innan de inte längre går att ta sig upp. När man förblir liggandes trots alla försök. Lyckas jag ta mig upp till ytan denna gång funderar jag på att tattuera in en fenix fågel (var vet jag inte än) som en påminnelse att jag alltid lyckas återuppstå.
Idag igen har jag åter blivit bemött av en massa nej på min mail, att andra sökande är mer passande än mig. De starker verkligen ens självkänsla att höra att man inte är bra nog.

Gamla tankar

Sådär då bor jag i en etta utan säng och de är fortfarande tredje världskrig i lägenheten. Jag orkar inte fixa och dona mer. Kroppen är blå efter säng problemet så nu har jag satt mig i min "nya" säng, min kära soffa. Jag låtsas helt enkelt inte om att de ligger grejer över allt, de får jag ta den dagen jag kan sova i min säng. Fastnade med ena benet i sängen på en vänster sen fastnade jag med armen i sängramen. Jag måste varit rolig underhållning för mina grannar som kan se rakt in i sovrummet.
Har hunnit plocka lite här hemma, hittade mycket gamla anteckningar och tänkte skriva ner lite av allt i min blogg. Inser att jag anser att livet är ungefär precis som förr. 99 skrev jag följande: Mitt liv blir bara mörkare och mörkare. Sitter i mitt rum och försöker reda ut tankar och känslor. Ytligare en dag i mitt meningslösa liv har passerat. Jag tycker att livet suger och att bara alla ljuger. Mina helger blir bara tråkigare och tråkigare och så nu sitter jag här ensam och deprimerad. Ibland känns de som de aldrig kommer att ta slut. Blott livet är en gåva, stor gåva. Frågan är om man orkar hålla på. Men jag ska inte skylla på någon eller något, de är endast jag som kan ändra på mitt liv. Ska de vara så svårt, radikalt svårt att säga till någon vad an tycker och känner? Framtiden ligger nära men ändå så långt bort. Det är grått och kallt, skymings tid och man hoppas att vakna upp med alla svar. Man kämpar och kämpar, försöker slå sig fri, det är de man vill bli. Jag är ofta glad men inte inombords, önskar jag kunde vara någon annan för en dag, få kännas hur de är att bli omtyckt. Jag vill synas, jag vill höras men de är inte lätt att vara någon man inte är. Så många tårar jag fäller var natt. Jag har alltid trott att de ska bli bra, men hur dum får man va? Önskar att jag levde ett annat liv. Ingen märker nog hur jag mår men tabletter har blivit en del av min vardag då dämpas ångesten men de gör mig inte lyckligare. Jag känner inte mig själv längre. Har blivit rädd för allt och inget, folkmassor får mig att kallsvettas och helst vill jag bara springa iväg.
År 2000 skrev jag följande: Med mitt smink blir jag den jag vill vara, vågar mer och känner mig sötare. Men jag är en person som är livrädd för att bli ensam, en dag vakna upp och inse att jag är helt ensam och oälskad. Jag med allt mitt smink, mascaran gör att de bildas svarta ränder på mina kinder när tårana rinner, mina ögon blir svullna och röda. Jag sitter här med en filt runt mig, ledsen med tårarna rinnande, lyssnades på musik. Musik som gör att de kommer ännu fler tårar och i allt detta önskar och hoppas jag att någon ska ringa och fråga hur jag mår så att jag kan få prata av mig. Men ingen ringer och ingen kommer ringa. Gråter mig till sömns var kväll. Gråter av sorg och smärta. En smärta som kanske aldrig kommer läka. Varje morgon vaknar jag och tänker kan man bara inte strunta i allt. Krypa ner i sängen och bra ligga och vänta på att livet ska gå vidare utan mig.

Arg

Jag är arg, så fruktansvärt arg. Jag har städ och tvätt dag och fick för mig för att vända tillbaka sängen i sovrummet så som jag vill ha de. De har jag sysslat med nu i 3 timmar och jag är inte klar. Hur svårt ska de vara? Så har jag ingen jag kan ringa för att be om hjälp så nu blir de väl sova på soffan ett tag. Fantastiskt, åh varför fick jag för mig att vända på sängen. Nu ser mitt hem mer katastrof ut och jag börjar ge upp. Min kropp är helt slut efter att släpat sängar, bäddmadrasser och sängram. De enda jag har är att få i en madrass på sin plats, varför går de inte? Mina armar börjar bli som gummi! Arg arg arg! Så var de med den städningen av lägenheten, istället för rent och fint, så blev resultatet tvärtemot, ett tredje världskrig.
Ska ge de ett sista försök nu annars kommer jag bara slänga in alla sovrums grejer och stänga dörren och låstas att jag helt enkelt bor i en etta utan säng.

Citat

Det högsta är ej att falla utan att resa sig efter varje fall.

Bitter

Tänkte först inte blogga idag, inte ens starta datorn faktiskt, men den såg ensam ut och jag behöver som vanligt skriva.
Har fixat naglarna idag, nu kan jag visa händerna igen med glädje (fördel för Malmö: snygga naglar till rimligt pris). Var inte Blomma som gjorde dom som de vanligtvis är utan en liten ung vitnamn pojke (var de jag trodde han var i alla fall, visade sig att snubben var äldre än mig, jeay jag är ung). Han var faktiskt den första som kunde lite mer svenska så vi faktiskt kunde konversera med varandra. De var kul fram till han frågade om förhållanden och tyckte att de var helt toppen att jag var singel, precis som han. Vet inte om jag tycker att de är lika toppen.
Skulle in på 1208 för att prata med chefen som givetvis är på semester denna veckan. Typiskt. Rosi jobbade så jag gick inte dit i onödan. Var så skönt att se henne, någon man tycker om och kan prata med. Lovley.
Onsdag klockan 17 ska jag vara i Lund, har redan klump i magen och oroar mig. Jobbigt.
Har känt mig relativt uppåt idag fram tills jag startade datorn och kollade min mail. Man får bara nej på nej på alla jobb man söker. Är man inte kvalificerad till något? Jag har slitit i flera jäkla år på en smutsig restaurang, där personal inte blir uppskattad, jag tycker typ att alla jobb är toppen efter de. Men ändå finns de ingen som ens vill ge mig en intervju. Nu börjar allt bara kännas sjukt jobbigt och jag vill bara dra täcket över huvudet och bara ligga här tills...ja om jag de visste. Ingen kommer ju direkt ringa en dag och säga att vet du vad Sofia du borde jobba hos oss vi behöver någon som dig. De kommer inte heller vara någon underbar kille som plötsligt en dag ringer på dörren och berättar att jag är allt han vill ha. Nä så funkar inte livet. Man får INGET! Inte ens när man kämpar och försöker. Man är inte mer värd än ett jobb där man aldrig uppskattas och inte kan man hitta en endaste som känner samma sak för en som man gör för dom. Så varför kan man inte bara dra täcket över huvudet och låtsas som de inte finns något utanför rummets väggar? Måste man vara med i själva livet, kan man inte bara vara en åskådare och leva genom andra? Slippa egna problem och bara leva genom att lyssna på andras problem, tycka att de har de jobbigt och att dom förtjänar bättre?
Gud va jag är bitter!

Söndag

Idag har jag för första gången på länge varit helt ensam, inte träffat någon och inte pratat med någon. Nu ljög jag, de var en som ringde som ville göra någon form av telefon intervju som störde min tystand under dagen, sen ringde mamma för att tala om att de kommit hem ordentligt, trots allt oväder som hade utlovats.
Jag har inte gjort något alls idag. Vaknade med ont i örat (verkar bara bli sämre) och med "hangover" av sömntabletten. Flyttade mig till soffan för att inse att jag saknade sängen där jag kan krama min kudde och slippa se snön som faller mot den gråa himlen.
I morgon ska jag ta mig ut, fixa naglarna (hos några som vet vad dom gör...längtar), sen ska jag prata med chefen på 1208 så håll era tummar för mig.
Onsdag ska jag till min nya läkare i Lund. Är ruskigt nervös, vet inte om jag kommer lyckas hitta eller hur de kommer kännas. Jag känner mig sårbar när jag blottar mina tankar. De är svårt för mig att låta någon veta vad som händer och sker i mina tankar. Men de är bara att bita ihop och svara på frågorna som ställs, för utan frågor blir jag dess värre tyst.
Ska fortsätt denna kväll med mer säng, lyssna på tystnaden och försöka drömma mig bort. Hoppet om att sova utan sömnhjälpmedel är långt borta så de är väl bara att sätta en tidsgräns för när de är sovdags för min del.
Fick ett sms av Mr B som satt i strandmörkret och såg på stjärnorna. Jag vill med se stjärnor, när ska alla moln försvinna?

Glömde de han glömt

Jag gråter floder, snyftar och börjar kippa efter andan. Jag vet inte varför eller jo de vet jag kanske. Jag är bara förvirrad och rädd.
Nu är jag ensam. Ingen mamma eller syster som är med mig flera timmar om dygnet. Nu är de jag och min säng, min soffa och mina tårar. Jag kan tycka att de är så skönt att gråta, de lättar mitt hjärta och min hjärna från all smärta och alla tankar.
Jag har idag ägnat endast 2 timmar ensam. Varit med Emma och letat stövlar till henne, sen middag med mamma och Göran efter att varit en runda i Lund och inhandlat lite mat till mig. Middagen var gudomlig, var på årstiderna där jag beställde lamm. Ljuvligt gott och till efterrätt blev de 3 variationer av choklad. Jumi. Då tänkte jag på någon som tycker om dessert lika mycket som jag.
Nu har tårarna av tagit när jag började skriva om maten så nu går vi vidare i blogg inlägget
Har ni tänkt på hur mycket man än önskar att de ska bli ett hål i marken så man kan försvinna, så blir de aldrig ett hål. Idag ville jag inte bara krypa ur mitt skin utan även få ett hål i marken. Men de kom inget. Mina tankar har varit udda idag, jag har tänkt allt i rim och verser. De lät väldigt bra då jag tänkte men inte fanns de tillgång till att skriva ner de. Sen är jag värdelös på att få saker på print. Man tänker ju så mycket snabbare än vad man skriver.
Kvällen ska jag ägna till lite läsning (en mycket spännande bok som heter förlorad) sen ska jag försöka sova utan sömnhjälpmedel. Ibland lyckas jag.
Jag har haft ont i örat i ca 2 veckor och nu ska jag ta nässpray för att se om de hjälper (allt hänger ihop på något konstigt vis). Alla som känner mig väldigt bra vet om att jag hatar nässpray. De är verkligen vidrigt och jag kan inte ens minnas när jag använde de sist de måste vara mer än 15 år sedan.
Idag önskar jag att jag hade kunnat träffa Mr B eller kunnat växla några ord med LP. Känner stort behov att få prata med någon, någon som är insatt i de mesta när de kommer till mig. Kanske därför så många tårar kom, jag sitter här med massa saker jag vill säga.
I natt drömde jag om honom, i vanliga fall skulle jag vakna upp och börja gråta eller i alla fall känna någon sorg. Allt jag tänkte var att han inte ens förtjänar att hälsa på mig i mina drömmar. Mina drömmar är till för de jag tycker om och mina hemska farhågor. (Finns nog ingen med lika mycket mardrömmar som jag). Jag vet inte om drömmen om han ska klassas som mardröm eller helt enkelt bara en väldigt oinbjuden gäst i mitt liv och drömmar.
Jag hittade i en tidning en text jag tyckte om den passar in på de jag känner:
"Jag väcktes sent en natt av ett sött sms...
-Saknar dig som attan och längtar tills vi ses.
Döm om min förvåning men de var ändå rätt vrickat, för när jag såg personen ifråga hade han helt glömt vad han skickat. Så istället för att glädjas och vårda minnet ömt, gjorde jag som han gjort och glömde de han glömt".

Glömde

Som vanligt tänker jag en massa som ska skrivas ner och så glömmer jag de. Jag skulle ju skriva: Vad är de med mig och taxichaufförer? Jag blir den där sociala Sofian så fort jag sitter i en taxi. Hamnade med en polsk trevlig man ikväll. Hade hur kul som helst i bilen och jag blev den där självsäkra Sofia som jag önskar att jag alltid vore. Som oftast när jag åker taxi stannade jag kvar längre än nödvändigt i taxin för att man har så mycket att prata om. Efteråt insåg jag hur mycket jag saknar min bästa taxi chaufför i Halmstad och den näst bästa med för den delen. De är inte många taxichaufförer som har fått sång av mig och babe både live och på sin telefonsvarare. Han borde känna sig hedrad även om han fick höra "Fredrik och jag" och per telefon svarare "du tycker inte om mig för jag äter mask" (Tack Tess för att du lärde mig den låten).

Borta bra, hemma bäst?

Nu ligger jag i min säng, i min lägenhet, med mina dofter och med mina tankar. Jag är proppmätt efter en gudomlig middag på Casa Mia med en hel del vin. En härlig Ripasso Valpolicella, en friskt Soave och som avslutning ett glas Marsala. Trivs på Casa Mia tycker så himla mycket om personalen, de är så trevliga.
Imorgon ska jag ta mig ner till Sas Radisson för en ljuvlig hotell frukost. Ser nog vad mamma och Göran försöker göra, de försöker göda mig för de vet om att mat inte är de jag alltid prioriterar i mitt liv.
Resan ner gick smärtfritt men jag lyckades inte somna trotts all brist på sömn under torsdagsnatt. Jag hade inte tagit något som helst hjälpmedel för att kunna sova, vilket resulterade i sömnlöshet med Selma. Hon är ett klistermärke och en riktig spinnerska.
Jag kom hem till 6 döda blommor, ett lass av tråkig post men mitt i allt de tråkiga låg de något, något som fick mig att le och fälla en tår. Ibland inser man att man bryter mot sina egna regler även om man försöker intala sig själv något annat.
Jag ska nu sätta mig och försöka knåpa ihop ett mail till någon som får mig att le, har så mycket att säga så tror inte sms räcker till.
Föressten behöver råd, någon som kan ställa upp?

Packning

Så var de torsdag, imorgon är de hemfärd. Känns lite konstigt. Men de ska bli skönt att kunna välja bland mina pashminor (dom måste sakna mig något fruktansvärt). Vad tänkte jag liksom när jag bara tog med en till Stockholm?
Har inte ätit någon frukost, jag har verkligen ingen aptit ändå äter jag, mest för jag måste. Har ett alldeles för stort sockerbehov däremot. De blir att försöka bli duktig när man kommer hem, nyttig mat när jag väl äter samt gymmet. Måste skärpa mig. Vill se ut som för ca 1 år sedan. Aaa, hur svårt ska de vara att hålla vikten?
Som jag skrev igår sökte jag lite jobb har fått svar från de ena, de jag verkligen vill ha så nu håller jag alla tummar jag har att jag ska få komma på intervju! Sen fattar jag ju inte danska så där sumpar jag de direkt men men.
Har försökt börja packa eftersom jag ska sova hos mamma i natt. Får verkligen inte plats med allt i väskan, antar att de beror på att de blivit 3 par skor här uppe som ska med hem. Men de var ju ett måste, hmm i alla fall 2 av paren men de tredje paret var ju så sött så jag var tvungen att köpa dom och de var nästan gratis.
Idag har jag en aning bättre dag än igår. Men måste erkänna att de är lite jobbigt idag med. Ibland undrar jag hur mycket man som människa klarar av utan att bli fullkomligt galen?
Nu ska jag packa klart, äta ett ägg och skicka in fler arbetsansökningar.

Regler

En dusch, 2 knäcke mackor med avokado och ett stort glas oboy och en massa sms senare så vill jag inte krypa ur mitt skin lika mycket. Fortfarande inte en bra dag men jag försöker verkligen. Tack mina fina som lyckas skicka sms just idag när jag behöver de som mest. Tycker om er alla!
Har lyckas med bedriftren att söka 3 hela jobb....woaow. De ena vill jag verkligen ha! Ska hålla mina tummar men tror inte min erfarenhet räcker till. Ska snart bänka mig med laptopen framför tv och skriva en ansökan till systembolget och till en del andra jobb som intresserar mig. Nu kommer jag bara skicka ut en massa och hoppas att jag en endaste gång också kan ha lite tur. Men just de man ska ju inte hoppas. Ibland glömmer jag bort mina egna regler. Jag har många sådana nuförtiden men de är många jag bryter mot. Aja baja.
Hitta ett bra pastitio recept var svårare än jag trodde. Illa, men de blir nog middag ändå.

Ibland blir jag galen

Ingen bra dag. Så långt ifrån en bra dag jag kan komma och då har den bara börjat. Ibland undrar jag om de bara är jag som vill krypa ur mitt eget skin för jag känner mig instängd i mig själv. Just nu känns de som jag håller på att bli fullkomligt galen! Aaaaaa! Kanske ska ta dagens "lyckopiller" och hoppas att den krypande känslan försvinner lite.
Varför helt plötsligt denna ångesten? Jag hatar att vara förvirrad, rädd och ensam. Idag känner jag mig enormt ensam. Nä nu får jag försöka skaka av mig alla obehags känslor och ta tag i dagen. Kanske äta något. De ska vara viktigt har jag hört. Leta reda på pastitio recept då de blir grek mat ikväll, sista middagen med syster och Petros innan Malmö. Har inte ätit pastitio sen jag bodde med Fotis och hans familj. Med andra ord en evighet sen.

Flumigt

Varför är de alltid så att allt man vill skriva ner försvinner just i det tillfället då man har möjligthet att printa de på papper? Jag stod just i duschen då 100 olika tankar och känslor for över mig. Jag ville bara skriva ner allt minnas allt som jag tänkte och kände men vem har papper och penna i ett badrum eller en dator? Så nu sitter jag här och försöker samla ihop mina tankar. Jag vet att tanken om var LP blivit av slog mig (saknar min vän), tankar om ifall turen faktiskt kan vända? Kan de verkligen vara så att jag går mot ljusare tider tillsammans med resten av mänskligheten eller kommer jag åter stanna kvar i de dystra mörka och se hur alla andra möter vår och värme med glädje? Jag är arg/besviken på mig själv. Av många olika anledningar. Anledningar jag väljer att behålla för mig själv kanske ett tag eller för alltid. De återstår att se.
Fredag bär de som sagt av hem till min lägenhet i Malmö. Helgen är i stortsätt planerad. Ska handla, åka till Lund för att se vart jag ska gå till läkare och psykolog, sen måste jag skicka in papper till försäkringskassan så jag kan få mina sjukpengar. Jag vet att de kommer vara annorlunda när jag är hemma och inte här men det är ett måste för mig att vara själv. Jag behöver ibland den ensamheten utan några måsten. Den ger mig tid att tänka. Kanske de inte alltid är bra eftersom de är då jag mår som sämst men jag tror jag måste våga tänka alla tankar fullt ut för att kunna förmedla dom till någon annan för att sen kunna börja jobba med de jobbiga. Oj detta inlägget kändes verkligen flumigt. Men när jag ibland börjar skriva så flyter de bara på sen att de låter konstigt de får vara. Jag är så långt ifrån perfekt man kan komma och de har jag nästan lärt mig att leva med. I alla fall i de stora hela.
Igår fick jag ett dumt leende på mina läppar, jag borde inte få de, borde inte tillåta mig själv till de. Ju mindre glädje desto mindre sorg kan de bli. Jag har sagt de innan och jag säger de igen utan hopp och drömmar så kan man aldrig bli besviken. Tror jag att livet inte kan bli bättre än de jag lever då blir jag aldrig besviken, däremot kan jag kanske kanske bli lite positivt överraskad. Jaja, pessimist de är jag. I know.
Blev inte så mycket mys med Babe igår. Hon blev magsjuk, jätte tråkigt. Jag såg verkligen fram emot halmstad mys i repris. Men de får vi ta igen en annan gång.
Nu ska jag ta mig ner till el tempo och köpa något (vet inte vad). Ska se om jag kommer på något att laga till middag när jag strosar omkring i den "gigantiska" affären. Haha.

Funderingar

Oj nu var de ett tag sedan jag skrev. Min trip var underbar. Jag önskar att den aldrig hade tagit slut. Jag såg fantastisk musikal, åt gott och bara njöt av fantastiskt sällskap. De finns bra dagar och dåliga dagar sen finns de en typ av dag jag aldrig tidigare har upplevt försen nu, och de är de helt fantastiska och lyckliga dagarna. Jag har fått ca 5 sådana dagar och de finns inget som kan ta den känslan ifrån mig. Nu har man dess värre återgått till den gråa vardagen då man mest vill försvinna från ytan. Men jag ska försöka vara positiv även om den eviga pessimisten som bor i mig är bra mycket starkare. Jag ska snart åka hem till Malmö, på fredag morgon. Ska bli skönt, jag längtar hem. Kunna sitta i min soffa med massa tända ljus och bara skriva. Skriva tills jag får kramp i mina fingrar. Ska sätta mig ner när jag känner mig stark nog och fundera ut vad jag vill bo. Vad jag vill göra känns som jag aldrig kommer komma underfund med. Jag vill inte planera ett liv och leva slaviskt efter mina planer. Jag vill hellre leva i nuet och vara lycklig (om de går).
Ska få läkare och psykolog i Lund så jag kan fortsätta min behandling eller rättare sagt börja behandling.
Jag har klarat mitt AC, har nog inte skrivit de innan. Klarade det med pass with merit. Känns toppen skönt!
Hade nog kunnat skriva hur mycket som helst. Har mycket tankar och funderingar. Ständig oro över framtiden. Just nu väljer jag att inte skriva för mycket om mina tankar. Känner att jag först måste reda ut mina tankar för mig själv.
Idag ska jag träffa Tess. Ska bli underbart skönt, saknar henne förfärligt mycket och de ska bli så skönt att ha någon att prata med. Sen ser jag fram emot att höra allt om hennes liv i Stockholm. LÄNGTAR!

Böcker

Har varit vaken länge och gjort dagens arbete. Sitter nu på byltad tittar ut över skärgården som är helt snötäckt. Har snöat hela morgonen men nu har de äntligen av tagit. Vilket är tur annars är väl risken stor att jag inte kommer här ifrån och imorgon har jag läkartid och så ska jag hjälpa Mallan med middag till hennes fd. arbetskamrater. Längtar efter efterrätten den låter smarrig. Chokladkaka med tranbär. Jumi! Tranbär ska ju vara nyttigt med har jag hört. Haha.
Nu kom Cocos och vill ha kärlek. Keligare katt får man leta efter.
Träningen igår gick bra men gud va jag är otränad. Trodde ett tag att jag skulle dö. Men de gjorde jag inte utan de är bara bita ihop och fortsätta kämpa. Jag har ont i kroppen idag. Jag avslutade kvällen på gymmet med solning följt av att sitta i massage stol i 20 min. Helt fantastiskt skönt.
Ska fortsätta min dag med lite jobbsökande samt att jag ska läsa. Böcker är de bästa som finns. Jag slipper tänka på verkligheten och kan leva någon annans liv för ett tag.
Ska försöka skriva i morgon eller på lördag innan jag beger mig iväg för sen kommer de vara tyst ett tag, men jag kommer ha de underbart. (Hoppas jag i alla fall. Hahaha).

Katter

De är onsdag och jag har avklarat de mesta på sjukhuset. Bara 1 läkartid kvar denna veckan. Min psykolog som egentligen inte är min psykolog längre har börjat sätta en diagnos och hittat en del saker som jag behöver jobba på. Men nu ska jag få en ny psykolog så vem vet när nästa tid blir?
Är ute hos mamma. Allt man ser är snö och åter igen snö. Ska följa med mamma och träna idag sen ska jag sola. Helt underbart ska de bli. Jag saknar närhet till solarie.
Jag har fått ökat min dosering av "happy pills" och tycker att den nya dosen påverkar mitt humör till de positiva lite mer.
Sovit dåligt som tusan. Klockan 3 var jag klar vaken och lade mig och läste till 7 snåret. Då jag lyckades sova någon timme till. Sitter fortfarande i morgonrock, med täcke och är klar med dagens sysslor så ska snart ta tag i livet och fixa ordningen tills jag blir hämtad av mamma.
Har haft 2 katter som hälsat på inne i sängen under natten, den ena keligare än den andra och sen suras de för de inte kommer överens så ligger de och blänger på varandra och Selma de lilla livet surade över att jag rörde mig för mycket i sängen mellan 3 och 7 så då bett hon mig istället för att sen avlägsna sig från brottsplatsen. Nu ser jag inte skymten av någon av dom. Ganska skönt, så mina ögon inte kliar lika mycket. Började morgonen med en hög tabletter, då jag blivit duktig och börjat med omega 3 kapslar.
Emma åkte hem i måndags på hennes födelsedag blev de middag på söder följt av biljard på odenplan. Hur kul som helst. Jag har fått nyfärgat hår med. Skönt.
Nu ska jag hoppa in i duschen och värma mig lite.
Just nu gör jag inte så mycket mer än längtar till lördag, hihi.