Bitter

Tänkte först inte blogga idag, inte ens starta datorn faktiskt, men den såg ensam ut och jag behöver som vanligt skriva.
Har fixat naglarna idag, nu kan jag visa händerna igen med glädje (fördel för Malmö: snygga naglar till rimligt pris). Var inte Blomma som gjorde dom som de vanligtvis är utan en liten ung vitnamn pojke (var de jag trodde han var i alla fall, visade sig att snubben var äldre än mig, jeay jag är ung). Han var faktiskt den första som kunde lite mer svenska så vi faktiskt kunde konversera med varandra. De var kul fram till han frågade om förhållanden och tyckte att de var helt toppen att jag var singel, precis som han. Vet inte om jag tycker att de är lika toppen.
Skulle in på 1208 för att prata med chefen som givetvis är på semester denna veckan. Typiskt. Rosi jobbade så jag gick inte dit i onödan. Var så skönt att se henne, någon man tycker om och kan prata med. Lovley.
Onsdag klockan 17 ska jag vara i Lund, har redan klump i magen och oroar mig. Jobbigt.
Har känt mig relativt uppåt idag fram tills jag startade datorn och kollade min mail. Man får bara nej på nej på alla jobb man söker. Är man inte kvalificerad till något? Jag har slitit i flera jäkla år på en smutsig restaurang, där personal inte blir uppskattad, jag tycker typ att alla jobb är toppen efter de. Men ändå finns de ingen som ens vill ge mig en intervju. Nu börjar allt bara kännas sjukt jobbigt och jag vill bara dra täcket över huvudet och bara ligga här tills...ja om jag de visste. Ingen kommer ju direkt ringa en dag och säga att vet du vad Sofia du borde jobba hos oss vi behöver någon som dig. De kommer inte heller vara någon underbar kille som plötsligt en dag ringer på dörren och berättar att jag är allt han vill ha. Nä så funkar inte livet. Man får INGET! Inte ens när man kämpar och försöker. Man är inte mer värd än ett jobb där man aldrig uppskattas och inte kan man hitta en endaste som känner samma sak för en som man gör för dom. Så varför kan man inte bara dra täcket över huvudet och låtsas som de inte finns något utanför rummets väggar? Måste man vara med i själva livet, kan man inte bara vara en åskådare och leva genom andra? Slippa egna problem och bara leva genom att lyssna på andras problem, tycka att de har de jobbigt och att dom förtjänar bättre?
Gud va jag är bitter!