De regnat, jag tycker verkligen illa om regn, speciellt om jag måste vara ute i de. Jag vill vara inne när de regnar, jag vill helst inte titta ut och se de stora dropparna som slår på fönsterbläcket och bildar stora pölar på gatorna. Blir de kallt i natt så kommer hela Malmö bli en isbana. Som jag inte har ångest nog över morgon dagen. Just nu vill jag krypa ur mitt eget skin, försvinna ur min kropp. Bara skicka iväg min kropp utan mig, utan min själ. De tar mer på min självkänsla än jag trodde. Rädslan av att inte duga, inte räcka till inte vara bra nog. Så är de alltid. Vill bara dra täcket över huvudet och låtsas att de inte blir fredag. Förutom rädslan att inte duga har jag en rädsla som är större, att jag inte ska ha råd att bo kvar i min lägenhet. Jag har redan målat upp scenariot, för var dag som går är de en känsla som blir större och tar över de mesta av min tankeverksamhet. Vad skulle jag då ta vägen? Skulle jag vilja ta vägen någonstans?
Jag har börjat med en slags kvälls ritual. En kanna te, blogga följt av att läsning. Ikväll ska jag påbörja jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Idag blev de ett te som heter paus. Smakar efterrätt med andra ord ett perfekt te när man är sötsugen.
Jag tänker alldeles för mycket och önskar att man kunde stänga av sina tankar. Jag kan aldrig slappna av helt, är alltid spänd, vaknar med kramp för att jag spänner mig. Hur svårt ska de vara att bara slappna av? Måste man gå någon kurs för de?
Något jag har funderat på sen jag skrev mina gamla minnen är hur mitt liv skulle se ut idag om jag hade låtit någon veta hur jag mådde redan då? Varför ser jag hjälp som en svaghet istället för en styrka? Egentligen gör jag mig ännu mer sårbar via min blogg, för jag låter många ta del av mina tankar, men de är just därför jag inte skriver allt, vill inte vara för sårbar, jag skriver de riktiga jobbiga för hand i min så kallade pessimist bok. Givetvis kan jag inte ändra de förflutna utan måste helt enkelt ta itu med mina problem och tankar nu. Jag oroar mig för våren, kan redan börja känna tvånget vår och sommar bär med sig. Jag kanske borde bo i ett land med mindre präglade årstider. Många pratar om höst och vinter depression. Är de bara jag som har ångest när solen och värmen är på väg? Är de bara jag som känner ett lugn när jag ser de första löven falla på hösten?
Jag är cyniker och pessimist och ibland känner jag de som om jag är inlåst i detta liv genom att födas. Jag tror på slumpen och jag tror på ödet. Jag tror att man påverkar ödet av de val man väljer att göra i livet. Dess värre har jag inte gjort många val själv, jag har oftast fullt upp med att få andra att må bra och väljer därefter mina vägar i livet. Jag vet att jag borde välja efter mitt hjärta och min hjärna, inte efter andras åsikter och önskan. I vissa stunder får en slumpartad vänlighet eller beröring från en annan människa mig att tro att jag kan bli annorlunda, bättre, förlöst. Mr.B har den effekten på mig. Jag tar emot så många omsorger så jag aldrig någonsin kommer kunna återgälda dom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar