Sådär då bor jag i en etta utan säng och de är fortfarande tredje världskrig i lägenheten. Jag orkar inte fixa och dona mer. Kroppen är blå efter säng problemet så nu har jag satt mig i min "nya" säng, min kära soffa. Jag låtsas helt enkelt inte om att de ligger grejer över allt, de får jag ta den dagen jag kan sova i min säng. Fastnade med ena benet i sängen på en vänster sen fastnade jag med armen i sängramen. Jag måste varit rolig underhållning för mina grannar som kan se rakt in i sovrummet.
Har hunnit plocka lite här hemma, hittade mycket gamla anteckningar och tänkte skriva ner lite av allt i min blogg. Inser att jag anser att livet är ungefär precis som förr. 99 skrev jag följande: Mitt liv blir bara mörkare och mörkare. Sitter i mitt rum och försöker reda ut tankar och känslor. Ytligare en dag i mitt meningslösa liv har passerat. Jag tycker att livet suger och att bara alla ljuger. Mina helger blir bara tråkigare och tråkigare och så nu sitter jag här ensam och deprimerad. Ibland känns de som de aldrig kommer att ta slut. Blott livet är en gåva, stor gåva. Frågan är om man orkar hålla på. Men jag ska inte skylla på någon eller något, de är endast jag som kan ändra på mitt liv. Ska de vara så svårt, radikalt svårt att säga till någon vad an tycker och känner? Framtiden ligger nära men ändå så långt bort. Det är grått och kallt, skymings tid och man hoppas att vakna upp med alla svar. Man kämpar och kämpar, försöker slå sig fri, det är de man vill bli. Jag är ofta glad men inte inombords, önskar jag kunde vara någon annan för en dag, få kännas hur de är att bli omtyckt. Jag vill synas, jag vill höras men de är inte lätt att vara någon man inte är. Så många tårar jag fäller var natt. Jag har alltid trott att de ska bli bra, men hur dum får man va? Önskar att jag levde ett annat liv. Ingen märker nog hur jag mår men tabletter har blivit en del av min vardag då dämpas ångesten men de gör mig inte lyckligare. Jag känner inte mig själv längre. Har blivit rädd för allt och inget, folkmassor får mig att kallsvettas och helst vill jag bara springa iväg.
År 2000 skrev jag följande: Med mitt smink blir jag den jag vill vara, vågar mer och känner mig sötare. Men jag är en person som är livrädd för att bli ensam, en dag vakna upp och inse att jag är helt ensam och oälskad. Jag med allt mitt smink, mascaran gör att de bildas svarta ränder på mina kinder när tårana rinner, mina ögon blir svullna och röda. Jag sitter här med en filt runt mig, ledsen med tårarna rinnande, lyssnades på musik. Musik som gör att de kommer ännu fler tårar och i allt detta önskar och hoppas jag att någon ska ringa och fråga hur jag mår så att jag kan få prata av mig. Men ingen ringer och ingen kommer ringa. Gråter mig till sömns var kväll. Gråter av sorg och smärta. En smärta som kanske aldrig kommer läka. Varje morgon vaknar jag och tänker kan man bara inte strunta i allt. Krypa ner i sängen och bra ligga och vänta på att livet ska gå vidare utan mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar