Sådär en varmdusch senare så är de dags för mina andra gamla tankar. Så nu sitter jag nerbäddad med en varm kopp rött te och mina gamla böcker i högsta hugg. Dess värre har jag varit betydligt sämre på att skriva från 2000 fram tills jag började blogga. Var rädd för att skriva när jag var sambo. Rädsla för att anteckningar skulle hittas och totalt missförstås. År 05: Önskar att jag aldrig hade blivit född. Hemskt att säga men sant. Tänk all smärta man sluppit. Tänk om jag haft någon, bara en enda att vända mig till då kanske de hade varit lite lättare. Jag är en sorgsen Sofia som vill bli älskad för den jag är. Ibland sitter jag i vår säng och fantiserar om att bara försvinna, hade någon saknat mig? Varför behöver man vakna upp med önskan om att livet kunde gå vidare utan mig? Slippa smärta. Kärlek ska vara de underbaraste som finns men varför gör de då så ont? Borde inte allt som är underbart kännas bra, fint och ge lycka? De finns alldeles för många fel på mig. Jag är tjock, ful näsa, stor rumpa och skavanker på mina lår. Ibland undrar jag vem som skulle sakna mig om de en dag skulle råka hända mig något. Olyckor inträffar ju när man minst anar de. Vad kommer hända med mig? Kommer jag hitta en väg ut? Fantiserar om ett nytt liv, ett bättre liv där jag kan få uppleva någon form av lycka. De finns fortfarande dagar då jag funderar på att ta mitt liv för mina tankar om mig själv äter upp mig. Jag har börjat ge upp om allt som heter lycka och glädje. Jag mår dåligt, sämre än på länge. Kan inte sova och inte äta. Min kropp protesterar mot allt.
2006: Jag försöker verkligen må lite bättre, försöker hitta mig själv, den jag en gång var. Resan kommer bli lång och allt ifrån lätt, men jag måste tro att hon kan komma upp till ytan igen.Jag vet inte vad hända ska men jag hoppas att jag kan må bättre. Orkar inte gråta mer, vill inte gråta mer. Jag ser synen framför mig hur jag skär upp mina hanleder och ser hur blodet rinner längst min hand. Synen får mig att må bra. Men jag har lovat, lovat dig att inte göra något som skadar mig själv och för dig gör jag allt. Även en sådan sak som att hålla mig vid liv. Den dagen du låter mig kommer jag inte längre leva, men jag håller mina löften så jag väntar tills du låter mig.
2007: Livet är aldrig lätt, känslorna finns vare sig man vill eller inte. Mina sömnsvårigheter är tillbaka. Mat är ett ont måste som jag glömmer bort alltför ofta.
2008: Livet är jobbigt nu igen, denna gången är de illa. Dumma tankar flyger genom mitt huvud. Jag har slutat tro på allt, även livet i sig själv. Jag fortsätter helt enkelt att vara olycklig och söker mig tillbaka i mina minnen för att minnas när jag var lycklig, men de förblir blankt. Jag har slutat hoppas, tro och drömma. Gör detta mig hård och kall?
2009: Varje gång jag ser ett litet ljus så släcks de lika brutalt igen. Jag känner mig bara ensammare och ensammare och blir mer säker för var dag att jag inte skulle vara saknad. Jag försöker vara glad men jag kan inte, orkar inte. Bröt ihop på vardagsrum golvet. Satt där med tårarna rinnandes och kände mig helt uppgiven. Vet inte varför jag är så olycklig, är de något jag väljer att vara? Är de ett val man omedvetet gör? Jag har inga synliga blåmärken eller ärr men de är de man inte ser som är de som gör ondast. De är en tidsfråga tills jag faller igen och vem finns då där för att hjälpa mig upp? Ingen vet hur illa de är, ska jag då bara ligga kvar i mörkret utan att se något ljus? Känns som jag går sönder bit för bit, men hur många bitar finns de egentligen? Jag är bara jag, är de något fel på mig då? Ska leva helt ensam, de är nog lättast så. Lyckan glömde bort mig.
Ja de känns som de är mycket som har ändrats sedan runt 98-99. Känns som jag har kommit långt...haha. Att jag har orkat, att jag inte gett upp. Mitt undermedvetande måste vara de som får mig att ta mig igenom dag för dag, år efter år. Jag har många gånger funderat över hur mycket man som människa orkar innan de inte längre går att ta sig upp. När man förblir liggandes trots alla försök. Lyckas jag ta mig upp till ytan denna gång funderar jag på att tattuera in en fenix fågel (var vet jag inte än) som en påminnelse att jag alltid lyckas återuppstå.
Idag igen har jag åter blivit bemött av en massa nej på min mail, att andra sökande är mer passande än mig. De starker verkligen ens självkänsla att höra att man inte är bra nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar