När ingen ser fäller jag en tår, när ingen hör drar jag en djup suck, de ingen vet är min känslor och tankar. Jag går i solen, en ljuvlig dag, jag borde le, jag borde skratta men tårarna rinner bakom mina solglasögon. Ingen ser mina kinder som blir våta av tårarna som faller.
Jag trodde allt en dag skulle vara bra, de kanske de kommer vara med men idag var inte den dagen. Jag vet inte längre vad jag ska tro. Vem kan man lita på? Är de så att man ska vara ensam på denna jorden? Ett samtal som väckte så många olika känslor. Lycka, hopp samtidigt som jag tänker att hoppet har släckts så många gånger förut. Vad skulle vara annorlunda nu? Jag såg ljuset i min mörka tunnel i ett par dagar, jag hade fattat ett beslut, jag kände mig nästan lättad sen kommer de som ett mörkt moln med en annan strimma ljus och här sitter jag nu. Förvirrad, ensam och fundersam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar